Colettes berättelse del 1

Domagna Fresca var ett lajv jag åkte på i April i år. Här kommer berättelsen och några bilder av vad som hände när jag var där.

————————- v ————————-

Här nedan följer mina första dagar i den nya världen. 

Jag är damsell Colette Perdette de Moineau Coeur de Pigon. 

Efter månader till sjöss kom vi fram. Vi kom till en liten hamnstad, men vi blev snart bortslussade mot den by vi skulle bo i. Jag vet inte ens vad den heter. Kall och fruktansvärd var den och bestod bara av några hus och ett värdshus. 

Vårt båtfolk hade förberett, satt upp ett tält och gjort i ordning en eldstad men inget mer. Genast fick alla mina kusiner panik. Mähän. ”Var är slottet?” ”Vart är mitt bad?” ”Vart är ditten?” ”Vart är datten?” Jag hade naturligtvis förstått att den nya världen inte skulle ha några gamla slott, så jag var förberedd. 

Coeur de Pigeon

Jag må varit förberedd på ett tält, men jag var inte förberedd på kylan. Jag låg tätt i en liten säng bredvid Fleur. Det var så smalt att vi bara kunde ligga på samma sida och ha armarna om varandra. Så fort en av oss ville vända på sig så fick båda göra det. Det var omöjligt att ligga ända mot ända. Det fanns helt enkelt inte plats. Och kylan. Den bröt sig in i märgen. Under alla täcken var det varmt, men ansiktet frös och jag andades rök.

Som kvinnor från Tryd är vi vana för att få det som vi vill. Men utan vapenmakt – alla soldater hade trillat över bord i den sista stormen – så insåg vi snart att det här går inte. 

När brenetiska riddare dök upp från skogen, beväpnade till tänderna, insåg jag att de kanske behövde ändra sin strategi lite. Att vara arg och bjäbbig fungerade hemma i Tryd, men här, på okänd mark utan vapenmakt var det nog klokast att inte trampa med foten i marken och skrika, utan att försöka vinna över människor med kvinnans list. 

Och dagarna var lika kalla och eländiga. I det nya landet insåg vi alla snart att det skulle bli en maktkamp. Alla, även rötägg och pöbel, tog på sig makt och mark, och vi förstod att vi var tvungna att spela på list om vi skulle klara oss. Men Madamme var inte alls med på dessa noter. Hon är en bakåtsträvande. Vi förstod snart att vi skulle kanske vara tvungna att offra madamme om vi skulle överleva. 

I täten av våra intriger gick Fleur. 

Fleur intrigar med Signore

Fleur identifierade snart våra viktigaste fienden. Dels var det Brenetierna och Signores folk. Signore fick snart en bra relation med Madame, så Fleur bestämde sig att vi var tvungna att bryta med honom. Signore ville ha folkstyre – usch – och det går ju inte för sig. Madame ville till varje pris se till att freden hölls. Att offra dem var inte ett svårt beslut… 

För mig var resan svår. Jag ville egentligen inte åka till Domagna Fresca, men jag fick helt enkelt göra det. Jag insåg snart att vi kanske var tvungna att vara praktiska och släppa på hierarki och traditioner som hindrade utveckling på den nya kontinenten. Vi behövde skapa allianser, så jag föreslog för Fleur att bröllop mellan kusinerna och andra grupper kunde stärka trydernas ställning i det nya landet. Med i diskussionen fanns den brenetiska riddaren och Signores kusin. När inte riktigt de planerna gick igenom insåg jazg att även ett bröllop med värdshusvärden Ganaios skulle kunna vara smart, eftersom det skulle ge Coeur de Pigon kontroll över värdshuset. Fleur var kanske inte helt såld på idén till en början, men hon förstod snart min plan med det bröllopet och gav med sig.
Många märkte nog snart att det skavde sig mellan mig och Madame. Jag blev snart trött på Madame och hennes envisa försök med att försöka upprätthålla freden och traditioner. Jag insåg istället att det var viktigare att praktiskt försöka ta till sig makt och försöka få rätten att besluta. 

Jag skulle kunna skriva ett helt kapitel om Ganaios, men det finns det inte tid till. Ganaios och jag blev snabbt vänner och jag förstod snabbt att ett bröllop med honom skulle göra att jag fick kontrollen över värdshuset. Men jag tycker också om honom. Han är snäll och vänlig. Och gav en dam choklad när hon var arg och behövde det. En sådan egenskap är bra att ha. 

Berättelserna om vildarna gjorde mig orolig. Det kändes som om skogen pratade och särskilt när mörkret kom ner och vinden ven i träden. Jag oroade mig ständigt för att de skulle komma och döda oss alla. Jag var starkt emot skändningen av deras gravplatser. Man ska inte röra krafter som man inte vet något om. Efter bara några dagar var jag fylld av dödsångest och oroade mig för att de skulle döda oss alla. 

Trossfolket gjorde oss galna. 

Desiré och jag skäller på Henri och Fabrice

De gjorde knappt som de blev tillsagda och sprang i väg och pratade strunt med byfolket. Dumma Eugenie pratade strunt och sa ”Jag vill inte bo i Domma Fresse, jag vill åka hem” och sen nästa stund ville hon vara fri för ”det hade han i huset sagt att man kunde”. Dumbom! Och Henri och Fabrice fanns inte på plats när de behövdes! Åh! Men maten var god och vällagad… Så något rätt gjorde de.

Efter några dagar kom Fleur till mig och Desire och bad att få prata med oss. Hon berättade att hon format en allians med den brenetiske riddaren. Om vi gjorde oss av med Madame skulle han och Fleur ta över makten och bli kung och drottning över all mark i den nya världen. Och självklart stöttade vi Fleur. Vi vågade inte prata med Justine, hennes kontakter var alldeles för nära Madame och vi kunde inte riskera att hon skulle avslöja oss. Vi gick till den brenetiske riddarens hus och gjorde en plan. 

Jag och Desire gav oss ut till den offerplats som låg längst ifrån byn. Vi bestämde oss för att hämta en kniv, för att sedan skylla mordet på Madame på vildarna. Vi höll på att bli upptäckta vid platsen, men gömde oss bakom en sten för att inte bli upptäkta. Sen tog vi en kniv, jag gömde den i livet och sen sprang vi tillbaka till byn. 

Väl i byn väntade vi in den brenetiska riddarens fotfolk, så att vi när mordet var över skulle samla våra gemensamma styrkor för att sedan då ta makten. Nu behövde vi bara hitta på ett sätt att locka ut Madame i skogen med mig och Desire. Och här kom Ganaios in i bilden igen… 

Categories: Blogg